Det lagade jag härom dagen och det var väl vad det var. En pandemins paradrätt, där pasta och sprit får mötas på ett barnvänligt sätt. Så dubbla känslor kring det här med pasta och medan jag skriver detta HATAR jag att jag ens har åsikter – ÄR DET SÅ HÄR JAG MÅSTE BLI NÄR JAG ÄR FRILANS OCH JOBBAR HEMMA? Sitta och tycka saker om hur pasta presenteras på instagram? I alla fall. Kan verkligen uppskatta att kolhydrater har återvänt (ser du nån som köper blomkålsris under en pandemi så ser du en sjuk jävel), men samtidigt, antalet bilder på pasta i tomatsås som jag har behövt se de senaste månaderna – ingen ska behöva utsättas för det. Det är lika onödigt som en ”Sno stilen” med Kärlek & anarki-Sofie – själva poängen med henne, och vad som gör henne så perfekt, är ju att hon har en helt vanlig Stockholmsstil. I don’t need to see that. Jag vet att det finns.

Ja här sitter jag och är snobbig men tro mig jag har full förståelse för folks* jakt på trygghet. En rinnig burrata, en Filippa K-kappa och en Acne-mössa som rustning mot en osynlig fiende.

*även full förståelse för min egen: se mig kvällssöka ”beige cashmere” på Vestiaire och beställa julstjärna i god tid.