Som min goda författarvän sa igår, det är självföraktet som håller oss tillbaka. Eller typ så sa hon, kanske var det självförtroendet? Men för mig känns det som självföraktet. Herregud det är ju tillräckligt för att hålla mig från att skriva här också. HÄR!? Ingen ser ens vad som händer här.

I alla fall. Restriktionerna har dragits åt men det här är ett år då man får vara glad över att vara gammal. Halvgammal. Inte kul att vara gammal, inte kul att vara ung. En sån som jag kan måla om hemma, kolla en tv-serie, koka en tomatsås som tar jättelång tid, gå till naprapaten, uppta den uråldriga vanan att prata i telefon, varva utbudet på Vestiaire, rensa i skåp, whatsappa om padelplaner, möblera om, ta ut hunden i skogen, skrika om barns telefonanvändande, varva utbudet på Vestiaire igen, baka nåt (kanske finska pinnar?), ta en promenad med min goda författarvän, mikrodosera styrketräning, göra en grön smoothie, varva Vestiaire. Typ som vanligt.