I väntan på divine intervention/inspiration har jag tagit upp ridningen igen. Ena dagen sa jag alltså ”jag skulle aldrig vilja gå på ridlektioner igen”, andra dagen bokade jag in min första. Men vadå, läste att man behöver vara ”van ryttare” för att kunna rida på gryningsritt genom Stockholm, och då tänker jag inte låta en obstinat inställning om ridlektioner hindra mig. Det är jag alldeles för obstinat för.

Första gången red jag ensam, andra gången skulle en kompis följa med men så fick hon problem med diskbråck, vilket väl säger nåt om tiden, så idag rider jag också själv. Har två förhoppningar om lektionen: att få ANINGEN mindre träningsvärk efter och att kunna kontrollera kroppen bättre. Förra gången visste huvudet precis vad som behövdes och hur det skulle se ut, men kroppen vägrade samarbeta och slängde obehärskat ut fötter och ben och axlar åt oförutsedda håll. Sånt kan man leva med på skogsritt, men inte i ett ridhus. Nu ska kroppen tuktas. Keep me in your prayers.